Introduktion l Hjälpredor l Namnskick l Namsom l New Students l Konfliker l Mat l Tuktuk l Odjur l Vientiane l Thai
Trekking l Fukt och missentropi

Trekking

Dom hade ocskå ett antal trekkingturer som dom erbjöd. En-, två- och tredagars. Nu hade jag ju bestämt mig för att vara i Nongkhai på tisdagen så jag kunde inte kosta på mig mer än en endagstur. Men den var rolig nog.

- Kan du gå i fyra timmar? frågade ledaren.

- Visst! Sa jag.

Innan jag lämnade Sverige hade jag promenerat minst 1,5 mil per dag i ett halvår i ganska brant terräng. Men jag röker mycket och tiden här nere har tvingat mig till stillasittande så jag var ganska osäker på min kondition. Men att gå fyra timmar på en dag tyckte jag inte lät oöverstigligt. Det han undlät att förtälja var att vi skulle gå rakt upp.

Det hela började snällt och turistiskt med en båtfärd, elefanter och varma källor.

Detta med elefantfärden skämdes jag lite för. Det är så väldigt turistigt och lite fånigt. Men jag har velat rida elefant sen jag läste "jorden runt på åttio dagar", som illustrerad klassiker på femtitalet.

Sen bar det av. I tre timmar. En liten paus i en Akka-by. En ännu mindre paus i en Karen-by. Uppför, uppför, uppför. När jag tyckte att det var dags att lämna in, typ "jag går hem själv, bara det är nerför" hörde jag det allt försonande bruset av ett vattenfall. Vi, trekkingmannen, två holländska stuenter och jag, badade som om vi inte sett vatten i år. Jag var först tvungen att sitta i tio minuter för att hämta krafter, men sen var det ett underbart bad.

Efter detta gick vi huvudsakligen nerför i kanske två timmar.

Vi gick mest på stigar som var ganska väl uppgångna - på väg upp gick vi många gånger åt sidan för män som kom bärande på enormt tunga laster av kokosnötter a 2 bath per last.

Det är ett så egendomligt dilemma man råkar ut för nar man "turistar" på detta sätt. Man vill ju vara ursprunglig, inte turistig. Man vill se saker och ting som dom "är".

Men man skall inte tro att man någonsin får ut mer av det man gör än man stoppar in i det. Det jag kan stoppa in i detta fall är ju ganska mycket skepsis- jag tror inte att jag skall komma utanför allfartsvägar. Inte på trekking. Jag är en liten bit utanför allfartsvägar i min upplevelse av Thailand som helhet. Men inte när det gäller trekking. Där är jag ren turist.

Sen, detta med Hill-tribes? Hur ställer jag mig till att turist-titta på dom? Det jag vet är att jag inte ville se "long-necked Karen". Dom lägger band på band av ädelmetall eller annat runt halsen på sina flickbarn så att dom till slut har halsar som är 3-4 decimeter långa. National geografic har säkert gjort ett antal reportage.

Jag ville inte se dom, undvek specifikt de trekikingrutter som går genom sådana byar.

Tittar man på detta, som turist, kommer det att trigga nya föräldrar att hålla sig till traditionen. Nya flickebarn kommer att tvingas in i en livssituation som inte möjligör några val. Samtidigt är detta en försörjning för hela familjen, och därmed en möjlighet att leva vidare med en kultur som annars är dödsdömd.

Hur ser en rimlig ståndpunkt ut i förhållande till detta? Halsbanden är en kulturell tradition. Samtidigt binder den till ett specifikt liv, uteslutande alla andra möjlig-heter. Sannolikt är detta en försvinnande kultur. Är det rimligt att vi åker och tittar på dessa flickor som exotiska utställningsföremål? Kan vi stå för de konsekvenser det innebär. Man måste nog faktiskt ta ställning.